Mia lever aktivt trots svår migrän

West trivs bäst då det inte blir alltför tomt i kalendern.

– Vissa tycker säkert att jag har många järn i elden, men jag är en person som vill ha det så. Visst kan jag ligga på soffan också, men inte hur mycket som helst.

Hon jobbar som sjukskötare på HVC i Malax, sedan december 2020 med titeln vikarierande ansvarig sjukskötare. Hon är politiskt engagerad och ställer upp för SFP i kommunalvalet. Hon och hennes sambo kör motorcykel och har husbil och då det inte bär ut på vägarna tycker de istället om att syssla med olika projekt i huset eller ute på gården.

Sedan 2015 har det blivit extra viktigt för Mia West att hitta balans mellan jobb, aktiviteter och vila. Då drabbades hon av SUNCT, som är en ovanlig form av migrän.

– Det fungerar inte om det blir för stressig. Jag känner inte egentligen av attackerna medan jag är på gång, men då det lugnar ner sig blir de svårare. Samtidigt kan jag inte bara gå runt sysslolös heller, utan jag behöver ha något att göra eftersom det distraherar mig från huvudvärksanfallen, konstaterar Mia.

SUNCT tar sig uttryck i kortvariga attacker som kommer och går dagligen. Ofta varar de från några sekunder upp till en minut. I Mias fall brukar det handla om sekunder och som värst kan hon ha tio till tjugo attacker i timmen.

Klarar vardagen

Då hennes sjukdom började arbetade hon som akutvårdare i ambulansen.

– Jag jobbade då jag fick mitt första anfall. Jag mådde dåligt redan på förmiddagen, men tänkte att det bara berodde på hunger. Efter lunch fick jag väldigt kraftig huvudvärk, behövde spy och kände hur det började pirra i vänster sida av kroppen. Jag visste att det kunde vara symptom på en stroke och fick krypa till korset och be min kollega köra in mig till sjukhuset.

Sedan dess har hon ständigt återkommande anfall, alltid på vänster sida.

– Det känns som om någon skulle köra in en kniv i huvudet, vrida om den och sedan dra ut den igen. Samtidigt brukar vänstra ögat tåras och stängas.

Hon har provat många olika mediciner, men inte hittat någon som fungerat riktigt bra. Just nu har hon ingen medicin mot migränen, men tar vid behov receptfri värkmedicin om attackerna kombineras med vanlig huvudvärk. Hon har också provat bland annat massage, zonterapi, akupunktur och att ha bettskena, men utan resultat.

Efter ett tag såg sig Mia Westtvungen att sluta jobbar som akutvårdare.

– Återhämtningen fungeradeinte. Vi brukade jobba i skift påett dygn med tre dygn ledigt, menmed min diagnos mår man bästmed regelbundna arbetstider ochregelbundna sov- och mattider.

Att ge upp arbetet på ambulansenär en av de saker som har varitsvårast för Mia att acceptera somen följd av hennes sjukdom.

– Jag är akutvårdare ut i fingerspetsarnaoch tyckte verkligenom mitt arbete på ambulansen,så att fatta beslutet om att sluta kändes väldigt svårt, säger hon.Jag kan heller inte umgås medvänner på det sätt som jag gärnagjorde förr. Det går inte så bra attfara på danser med höga ljud ochblinkande lampor.

Samtidigt som sjukdomen haromformat Mia Wests liv sägerhon att hon blivit van.

– Det fungerar som det är nu,så länge jag klarar mig i vardagenoch inte behöver sjukskriva mig.I mitt arbete ser jag dessutomfolk som har det betydligt värreän mig och det ger perspektiv,säger hon.

Fem långlopp hittills

Trots att vissa saker har begränsatsfinns det också mycket honkan göra – som att springa långlopptill exempel. Hon har tränatoch motionerat i olika former sedanhon var barn, men just långloppenbörjade hon med först förnågra år sedan.

– Det började med att en kompisville hitta på något som vikunde göra tillsammans. Förstaåret sprang vi tjejmilen i Stockholm.Nästa år blev det UTTER-traili Pedersöre på 23 kilometeroch följande år Höga KustenTrail, som var 43 kilometer, berättarhon.

De har också sprungit IdreFjällmaraton, och i somras deltogde på grund av coronarestriktionernai ett virtuellt ecotrail därman kunde springa var man villeoch bli klockad via en app.

Ännu har hon inte provat påvanligt landsvägsmaraton, utandet är alltså traillopp i skogen påsom mest upp till 50 kilometersom gäller.

– För oss handlar det handlarinte om tider eller placeringar,utan om att ta sig igenom loppen,om vi så ska bära varandra vissasträckor, säger hon och skrattar.

Trailloppen bjuder på sinaegna utmaningar, jämfört medlandsvägslopp. Ibland ska mantill exempel ta sig upp för slalombackar.Drivkraften för Mias ochhennes löparkompis del är attbevisa för sig själva att de faktiskklarar det.

– Efteråt känns det super! Detär en sådan känsla som man intefår av något annat! Fast dagenefteråt går man som en skadskjutenkråka, det är knappt så mankommer fot om fot, men det ärfantastiskt hur snabbt kroppenåterhämtar sig, säger hon.

För Mias del resulterar återhämtningenefter loppen också ifler huvudvärksattacker.

– Helt optimalt är det väl inteför mig, men jag har ett pannbenav stål och endorfinkickenefter loppen gör att det kännsvärt det.

Trivs bäst hemma

Mia håller sig i form genom styrketräning,löpning och promenader.

– Jag brukar inte springa någraextrema pass som träning, utanmellan fem och femton kilometer.Jag tränar gärna själv, menfar alltid på lopp tillsammansmed min kompis. Vi springertillsammans och pepparvarandra, säger Mia.Målsättningen äratt delta i ett långloppper år. I sommarkommer detknappast att gå attresa utomlands pågrund av coronan,men Mia funderaratt något lopp iLappland eventuelltkunde vara ett alternativ.Möjligheten attresa är något som Mia saknar.

Eftersom Mia jobbar inomvården inverkar coronavirusetmycket på arbetsvardagen. Honhar hand om smittspårningen närde ringer från Vasa då något nyttfall eller nya exponerade personerhar upptäckts i Malax.

– Samtalen kan komma närsom helst och efter det ska jagi min tur ta kontakt med smittadeeller exponerade och meddeladem om karantän. Iblandblir arbetsdagarna uppemot tolvtimmar långa eftersom alla heltvanliga arbetsuppgifter ocksåbehöver utföras vid sidan avdetta.

Hon vill lyfta fram sina finakollegor på HVC. Utan dem skullearbetet inte fungera, säger hon.

– Alla hjälper till på ett ellerannat sätt. Är det inte med arbetetkring coronan och allt vad detinnebär så är det med alla andrapatienter som vi också skall tahand om, i telefon eller på platspå läkarmottagningen.

Trots Mias sjukdom tycker honatt vardagen fungerar bra. På fråganom var hon trivs allra bästsvarar hon hemma. Hon och hennessambo köpte huset i Paxal,Övermalax, för sex år sedan ochsedan dess har de renoverat frånoch till eller jobbat med olika projektute på gården. Förutom sambonHans Nyberg hör också hanstvå vuxna barn sedan tidigare tillfamiljen.

– Hans är också en sådan somtrivs med att syssla med någothär hemma. Eller så sätter vi osspå motorcyklarna och blåser ivägnågonstans!