Jag är så glad och nöjd!

– Nej kanske inte de första levnadsåren. Men låt oss säga sedan fyra, fem års ålder. Så länge har jag varit överviktig. Jag har inget minne av att man pratade om min vikt hemma, hos skolhälsovårdaren eller att någon skulle ha talat med mina föräldrar om min vikt. Att jag skulle ha begränsats på något sätt. 

Jag har alltid tyckt om mat, varit allätare – och jag vittjade skåpen som barn. Om jag var ensam hemma tittade jag runt om det fanns kex i skåpen. Sockerbitar gick också bra. Och kanske jag öste upp ordentligt på tallriken, åt stora portioner, var matglad. 

– Jag tror också att maten i något skede, kanske under tonårstiden, kom att bli någon form av tröst för mig för något. I olika repriser i vuxen ålder har jag bantat. Det finns också gånger när det gått bra och jag har gått ner mycket i vikt. Tills jag så småningom har börjat unna mig kalorier igen och långsamt ökat i vikt tills jag varit på samma nivå igen – och ökat lite till. Ätit i smyg för andra. Ätit upp en chokladplatta på några minuter.

Jag har alltid tidigare ätit snabbt. Inte njutit av maten. Tyckt att det varit gott, ätit lite till och lika snabbt. För att sen bli alldeles för mätt. 

Med åren har viktkurvan pekat uppåt. Värk på grund av fibromyalgi, värk på grund av artros och psykisk ohälsa emellanåt har gjort att jag inte fått sova på nätterna. Då har jag stigit upp och ätit och det har satt sig runt midjan. 

– Jag har haft på tok för hög vikt och det förstår ju alla. Vid hälsokontroller har jag fått frågan om jag tänkt på gastric bypass. Jag har svarat att jag tänkt – men innerst inne har jag nog inte tänkt. Och om jag tänkt är det på komplikationer som jag toppat med rädsla.

Sommaren 2021 var sommaren då jag började fundera på allvar på gastric bypass. Då beslutet sakta mognade fram. Lea sa till mig en dag att om tio år är hon kanske mamma. Och så tillade hon: ”hur gammal är du då mamma – ungefär 60 – då kommer du inte att orka med barnbarn”.

Klart jag vill orka med barnbarn och vara frisk, orka mycket och leva länge! 

– Viktresan började på allvar i november 2021 då jag beställde tid till en läkare vid hälsovårdscentralen i Jakobstad. Jag frågade om det var möjligt att få en remiss till gastric bypass-operation. Det var en diplomatisk läkare som inte klagade på vikten utan sa att jag har rätt ålder, rätt vikt och är annars helt rätt – för gastric bypass. Hon ville mycket gärna skriva en remiss åt mig.

Jag åkte hem och tänkte att det tar tid. Men redan i början av december fick jag en tid till en läkare i inre medicin och en näringsterapeut vid Vasa Centralsjukhus. Det var invägning, så kallad In body-mätning och ett långt frågeformulär att fylla i. 

Näringsterapeuten gav mig en ny tid efter två månader. Och hemläxa att få bukt med mina nattliga matvanor och just detta destruktiva beteende. Annars skulle det inte bli någon remiss. Gör vad du kan, sa näringsterapeuten.

– På hemvägen från sjukhuset bestämde jag mig. Jag gör vad jag kan för att sluta äta på nätterna. Jag föreställde mig en viktminskning som resultat av det och lade ribban på åtta kilogram. Men det blev tolv kilogram. Med hjälp av mycket protein, inga smörgåsar på nätterna, sparsamt med kolhydrater och kvarg med bär i stället för kaffebröd.

Proteinerna blev mina vänner: kött, fisk, ägg, tonfisk, kvarg. Grönsaker, sallad. Olja. Vatten. 

Jag kokade vanlig mat åt familjen och valde sedan de delar av måltiden som passade mitt schema.

Barnen hjälpte till och i stället för godis på fredagar fick de pengar. Så har vi det än och på köpet tappade de sötsuget.

– I februari 2022 var de nöjda med mig vid sjukhuset och skulle skriva remiss. Nu skulle det gå snabbt var löftet. När det gick mot påsk anade jag oråd och det visade sig att det i misstag inte lämnats in någon remiss. Då förstod jag att det skulle dröja. Sommaren kom emot och jag kände mig besviken. Samtidigt var jag väldigt målmedveten och fortsatte med min egen diet. 

I augusti, när jag fick samtal om operationstid till 28 september 2022, hade jag gått ner 35 kilogram. Fint. Jag var beredd. Några veckor före operationen skulle jag enbart äta flytande föda. Då minskade jag ytterligare tio kilogram så saldot var minus 45 kilogram före operationen.

– Operationen gick bra. Gastric bypass är ett operativt ingrepp där största delen av magsäcken och en del av tunntarmen kopplas bort, så att maten inte passerar dessa delar. Operationen görs med titthålsmetod. Magsäcken rymmer 30–50 milliliter efter operationen. Magsäcken töjer lite så småningom och portionsstorleken kan bli 1,5 deciliter. Detta är individuellt och beror också på vilken sorts mat man äter. Till en början är det enbart mosat, smått och pureat. Måltider var tredje timme och passligt med vätska. Man lär sig äta på nytt och allt är så individuellt. För mig har allt gått bra. Inga komplikationer. Och jag vill betona att det här är min resa medan andra kan ha helt andra erfarenheter. 

Här och nu vill jag också säga att jag blivit så bra bemött av vårdpersonalen genom hela processen. Från mig får de högsta betyg.

– Gastric bypass är sista utvägen. Det handlar om en stor livsstilsförändring och det ska vara ett moget övervägt beslut. Det finns tillfällen när man kan unna sig, ja, en gång och sen ska man tillbaka... Jag har lärt mig njuta av maten på ett nytt sätt. Jag tuggar och njuter. Nu är det färdigbantat, det här är min nya livsstil. 

Man räknar att det tar två år tills allt har stabiliserats och då görs också bedömningen ifall ”extra hud” ska avlägsnas. Fram tills nu är min viktminskning 58 kilogram. Målet är att gå ner ytterligare 15–20 kilogram. 

Jo, jag är ännu uppe på nätterna en stund men jag äter inte. Jag dricker vatten. Jättemycket vatten.

– Absolut. Jag känner mig lättare, smidigare. Jag har mera energi än tidigare. Det gnistrar till och jag tycker det är roligare att ”nåssa” hemma. Jag har gjort det här för hälsans skull. Nu behöver jag satsa på att bygga styrka och muskler. Det behövs och är min nästa satsning.

Jag har inte bytt garderob helt men har behövt handla vissa nya plagg. Skulle min bror Mitchel, som dog alldeles för tidigt, ha sett när jag tog vinterjackan på mig hade han sagt som han brukade säga förr: ”Var har du hittat det där armétältet?”. 

Jag ser framemot nya kläder. Vill stoppa skjortan lite innanför byxlinningen som man gör nu så där modernt du vet och inte alltid ha stora tunikor.

Jag har flyttat fram sätet i bilen. Det känns bra.

Tyckte du om ditt stora jag?

– Både och. Jag är inte fåfäng. Har heller inte tagit före och efter bilder i BH och trosor. Inom mig har jag känt att jag duger. Att jag varit stor och tjock men ändå haft kvaliteter. Inte dragit mig undan för det. Fast kanske ändå lite när jag tänker efter. Före jag träffade Mats-Erik var jag inte bekväm med att vara i simhallen till exempel. Det blev sen mera möjligt då jag inte behövde duga för alla andra utan kände att jag har honom och han tycker om mig som jag är. 

Om man är stor behövs det skinn på näsan. Man får vara beredd på att höra ett som annat. Jag kan redan märka att jag blir tagen mer på allvar nu när jag närmar mig normen. Är man tjock kan man lätt uppfattas som lat, en som inte bryr sig riktigt.

– Jag har alltid valt att vara öppen med mig och mitt. Jag tror att vi enbart vinner på att tala högt om saker i stället för att tabubelägga. Vi ska inte vara så snabba att döma andra. Vi har inte gått i deras skor.  Vi är ju alla människor, varken bättre eller sämre än någon annan.

Text och foto: Lisbeth Bäck