De sista publika avrättningarna genomfördes 1817

Väster om riksåttan och omkring hundra meter in i skogen – nästan mittemot området Övran Bergen – var den historiska avrättningsplatsen i Malax lokaliserad i tiderna.

Det geografiska läget beskrivs så här: cirka en kilometer från den gamla avtagsvägen till Kolnebacken och cirka fyra kilometer från Johannesdals gårdsgrupp i Pörtom. I närheten, närmare bestämt på Kyrobacken, har för övrigt en av de största fäbodvallarna i Österbotten varit lokaliserad.

Malaxbon Kenneth Granback har personliga minnen av denna minst sagt kuriösa plats. Kustnytts reporter begav sig ut i terrängen tillsammans med honom en kylslagen eftermiddag i slutet av maj.

– Jag är så gott som övertygad om att jag besökte just denna kulle en gång i början av 1970-talet. Här fanns en informationstavla. Minnet säger mig att det handlade om maskinskriven text på ett A4-ark som var inplastat, säger Kenneth när vi står på en upphöjning och blickar ut över det nuvarande kalhygget i området.

– På den tiden fanns var hela den här omgivningen beskogad, minns Kenneth.

– Ute vid riksåttan fanns det en vägledande skylt med texten ”Avrättningsplats-Mestauspaikka”. Sedermera började man på lokalt håll tycka att skyltens existens var olämplig och det hela ansågs helt enkelt vara för makabert. Både skylten och informationstavlan torde ha avlägsnats någon gång före 1980-talet, säger Kenneth.

Den ”kusliga” avrättningsplatsskylten i Malax blev i tiderna uppmärksammad även utanför landets gränser- både av kvällstidningen Expressen och bildtidningen Se.

– Jag kommer ihåg några folkliga skrönor med anknytning till avrättningsplatsen. Enligt den ena skulle en oskyldigt dömd person ha kastat en förbannelse. Ingenting ska växa i det här området på hundra år, lydde förbannelsen, säger Kenneth.

– Den andra skrönan skildrar hemvändande torgbesökares rädsla för att passera den mytomspunna avrättningsplatsen i kvällsmörker. Det berättades att man hade sett halshuggna personer vandra omkring i terrängen och att det hade hörts ett svagt sorl av röster, tillägger Kenneth.

Exakt när avrättningsplatsen i Malax togs i bruk är okänt. Likaså är det inte klarlagt hur många människor som fick sätta liv till på grund av denna brutala, historiska form av rättsskipning.

– Avrättningsplatsens influensområde torde ha omfattat Pörtom, Malax, Petalax, Solf och Sundom, tror Kenneth.

Riksarkivet vid Kungliga biblioteket i Stockholm är sannolikt den rätta forskningsplatsen för den som vill vaska fram information om anknutna händelser som utspelade sig före år 1809.

Den numera avlidne ortsbon Karl-Johan Sjöström har i den lokala föreningen Aktiv närkulturs utgåva ”Album nr 4 2002” redogjort rätt detaljerat för de sista avrättningarna i Malax som verkställdes sommaren och hösten 1817. Sjöström har bland annat baserat sin på text på uppgifter från Malax sockne- och protokollbok 1811–1819 och kopior av hovrättens och justitiedepartementets domar.

Det hela hade sin upprinnelse i mordet på den 42-årige Pörtomtorparen Anders Lång. Lång hade blivit svårt knivhuggen och därtill misshandlad med ett grytredskap när han låg och sov ruset av sig i sin säng en vinternatt 1813. Det uppdagades att offrets 33-åriga hustru Christina Lång hade lejt tre andra lokala kvinnor att utföra brottet. Dessa var soldatänkan Walborg Jakobsdotter Svefvar, 35 år samt Anna Maria Ahlqvist, 43 år och dennas dotter Catharina Ahlqvist, 22 år. Trion begick det destruktiva våldsbrottet efter att förtärt brännvin under en vistelse i Långs torp natten till den 7 januari 1813. Christina Lång som hade två barn med den dödade maken uppgav att hon ofta hade blivit misshandlad och plågad av sin man. Hon hade med tiden fyllts av tilltagande bitterhet på grund av ständigt stridande inom äktenskapet. Redan drygt tre veckor senare, den 30 januari 1813, dömde häradsrätten Christina Lång för ”nidingsmord” till att mista högra handen, halshuggas och brännas på bål. Walborg Svefvar ansågs ha varit huvudgärningskvinna med bistånd av Anna Maria Ahlqvist. De båda dömdes till döden genom halshuggning och bränning på bål.

Catharina Ahlqvist dömdes till böter, spöstraff och kyrkoplikt för att inte ha meddelat om det planerade mordet. De dömda kvinnorna fördes till Korsholms kronohäkte. Först den 4 mars 1816 slogs de slutliga dödsdomarna fast efter behandlingar både i hovrätten och justitiedepartementet. Walborg Svefvar och Anna Maria Ahlqvist skulle avrättas den 1 augusti 1817. Några veckor tidigare, den 12 juli, hade det på en sockenstämma i Malax beslutats att ”Malax moderkyrka är ålagd att tillhandahålla galgplats”. Platsen fanns på Johan Gästgivars skogsmark och denne erhöll därför 25 riksdaler för upplåtandet. Avrättningen i augusti 1817 förrättades av den svartklädde länsskarprättaren Johan Nyberg i närvaro av prästerskapet och kronolänsmannen från Malax-distriktet. Vidare berättas det att ett 40-tal bönder från Pörtom och Malax bildade spetsgård. Detta innebar att man stod i en ring runt avrättningsplatsen hållande spetsade stavar i händerna för att hålla åskådare på avstånd. Uppslutningen till avrättning var stor och några åskådare klättrade upp i träd för att se mera av händelserna. Någon klättrare uppges ha svimmat och ramlat ner under uppståndelsen. Christina Lång hade i sin tur blivit gravid under fängelsetiden och hennes avrättning sköts därför fram till den 10 oktober 1817 på Malax avrättningsplats. I kronohäktet hade Christina Lång fött en oäkta son den 8 augusti. Avrättningen av Christina Lång blev den sista i Malax. Under 1820-talet kom dödsstraffet i Finland att ersättas med deportationsstraff. Fångarna deporterades till Sibirien på livstid eller avtjänade livstids fängelsestraff i Åbo eller Sveaborg.

Text och Foto: Joakim Snickars

Artikeln är ursprungligen publicerad i KustNytt 5/2021