Christina och Ralf Söderback

Ralf Söderback om livet i Åminne

Ralf Söderback hör numera till en av dem som vet mest om hur det var i Åminne förr. Han är född och uppvuxen ”på sågsidan” i Åminne. Här byggde också han och Stina sitt hus år 1974 och de följer årstidsväxlingarna vid båthamnen från köksfönstret.

Det är ett nöje att lyssna till Ralf Söderback när han berättar om Åminne. Det är också ett nöje att få berätta vidare till er läsare. Ralf är född på 1940-talet. Sjön, båtar, fiske och motorer var en del av hans barndom, liksom sågverket, simningen, ”BagaWiljamas syltgrisar” och limonad.

Redan före militären var han i Sverige och arbetade. Han packade en väska och fick hjälp av brodern Ernst att komma i gång i Sverige. Han kom hem till militären och efter det blev det en vända till Sverige igen – den här gången med Stina i sällskap.

– Men när det blev vår, trutarna började skräna och jag nästan kände doften av båtar och tjära – då var nog inte i Sverige jag skulle vara. Jag ville hem.

År 1974 flyttade de in i nyhuset riktigt i slutet av Tuvasvägen. De har två vuxna döttrar och barnbarnen är två. För drygt tio år sedan pensionerades Ralf från Malax kommun, där hans arbetsplats hade varit avloppsreningsverket i många år. Och under sitt yrkesverksamma liv var han också anställd vid Wärtsilä, Solf Rör och Botnia Frys plus jobben i Sverige.

båthus

Ralf berättar om Åminne – förr och nu

Mina föräldrar hette Amanda och Lennart. Mammas hemgård var här i grannskapet och pappa kom från Bergö. Syskonskaran är jag, Britta, Leif, Kalle, Bengt och Ernst. Fem pojkar och en flicka. Nulevande är jag, Britta och Leif.

När jag var barn var vi ett helt fotbollslag med pojkar här i Åminne, nästan alla barn var pojkar. Sommartid hade vi simplatsen nära en sten, som ännu syns under en gran i strandkanten. Vi sprang ut i vattnet tills vi föll omkull, simmade och soltorkade sen på stenen vi kallade ”Svensgrånn”.

Vi hade en egen spång över ån till andra sidan. Där fanns bland annat butiken, fiskhamnen, bageriet och paviljongen.

 

Det var en annan tid. Min pappa visste mycket och skötte mycket. ”Allt folk” kom till oss. Det resonerades om smått och om stort. Många kom för att fråga om skjuts med båt. Det var inte många som hade egna motorbåtar så vi skötte en del sjötransporter både för nytta och nöje.

Att börja skjutsa folk på sjön hade inget med ålder att göra. Det hade att göra med när jag var stor nog att orka veva i gång båtmotorn. Orkade man det kunde man resten. Jag började skjutsa ut folk redan under tio års ålder. I alla väder och både när det var ljust och mörkt. De som var äldre lärde ut konsten och farleden och hur båten skulle hanteras i olika väder. Tidigt lärde jag mig hur man färdas på sjön och var farorna fanns.

Nej, jag minns inte att jag skulle ha varit rädd. Men har nog många resor i minnet. En gång körde jag ut ett gäng till ett ställe utanför ”Hagigrånn”. Vi brukade han extra bränsle under bänken men så var det inte den här gången. Jag fick inte båten startad vid hemfärden. Hörde nog ljudet av en barkmaskin på Trutören men det kändes långt bort. En av gubbarna kom på råd. Vi svängde båten, gav motorn en brännvinssup och vevade som fan på samma gång. Motorn startade och så bar det av till Åminne. Det var en öppen 24 fots motorbåt med en cylinder.

 

En annan gång skickade pappa mig till en vik nära ”Galtagrånn”. Den båt jag körde kunde man bara köra framåt, när motorn var i gång gick det inte att backa. Det var hård blåst men farsgubben instruerade mig. För att nu inte köra rakt upp på berget skulle jag kasta ankar och svänga båten. Sen lasta folk, starta, köra rakt och få upp ankaret i farten. En annan gång skulle jag hämta ett gäng från Olsön mitt i natten. Jag svängde in från farleden när jag såg en svag strimma av ett ljus. Allt annat var mörkt.

En uppgift som vi hade var också att köra proviant och förnödenheter till LångskärsManda.

Vi lärde oss saker vartefter. Och det beror förstås på vad man är intresserad av också. En gång när jag höll till vid stranden kom jag på att jag skulle skruva sönder båtmotorn för att se hur ”den va laga”. Jag minns när pappa kom dit och utbrast ”Men arma sa.... hur ska du få den ihopskruvad tillbaks?”.

Det fick jag nog.

Så var det och Ralf var ett barn av sin tid.

Efter stunden vid köksbordet vid fönstret som vätter mot Åminnefjärden tar vi en promenad, en båthusrunda, där familjehunden Pyret får bestämma både fart och riktning.

promenad vid Åminne

Medan vi promenerar berättar Ralf vidare...

Den här rundan går vi varje dag. Just nu är det extra spännande när pålningsarbetet pågår och båthusen/bryggorna får en säkrare grund att stå på. Det ser bra ut och arbetet verkar förlöpa som det ska. Under min tid har det varit flera pålningsprojekt. Dels på samma ställe där kanten nu förnyas och så pålningar som gjorts vartefter båthamnen har byggts ut. Skifteslaget äger marken och tar betalt för båthus och båtplatser.

Båthusen fyllde en annan uppgift förr än nu. Då förvarades bragder, jollar, skötbåtar och ”don” i båthusen. I dag fyller de sin funktion endast som förråd. Likväl är de en stor bristvara och ofta får jag frågan om jag vet om det finns tillgängliga båthus till salu.

Pålningen och den kommande muddringen är ett viktigt projekt. Jag minns när kanalen grävdes ut ända till första grynnan. ”Övermarkare” var här och körde undan massan med lastbilar. Kippade massan till skogs.  Det ska göras med jämna mellanrum. På grund av strandens errodering och åmynningens utlopp här.

Det är intressant att följa Hemmingas arbete med pålningen och i höst får jag följa muddringsarbetet.

Ralf visar några fotoförstoringar på väggen. Fotade i Åminne och det torde vara riktigt i slutet av 1950-talet.

Här är hemgården, den vita stugan till vänster i bild, sågen, båthuset. Fiskbryggan på andra sidan syns, liksom Sjöstrands hus. Jag vet att fotona är tagna vid den här tidpunkten för Gunnar Sjöstrand byggde ut huset och det var när de fick Kajsa. Nästan alla båthus hade halmtak.

Och här ser man från andra sidan ån. Affären och Uddmannas och Salem och mosteras fähuset. Många minnen föds varje gång jag betraktar dessa bilder.

 

Bästa läsare. Så här den här gången. För vi slutar inte här. Det kommer mera av Ralf.

 

Text och foto:

Lisbeth Bäck

 

Ursprungligen publicerad i KustNytt 3/2022

Fler artiklar från ditt närområde