En leende man står lutad mot ett träd

Livet har gått i både dur och i moll

ByaNytt fick en pratstund med Hans Martin hemma i Söderfjärden.

– Nej, jag tror fortfarande inte att jag är något, säger Hans och ser mig ärligt rakt i ögonen. Det spelar ingen roll hur många skivor jag sålt eller vilken uppskattning min musik fått.

Hans Martin växte upp med fyra syskon i en liten jordbrukarfamilj, där fadern även byggde båtar och var fiskare. Musiken har alltid funnits med Hans, från barndomshemmet. Modern var troende och sjöng mycket, också fadern tyckte om att sjunga.

– Pappa dog när jag var nio år, så rätt tidigt blev det att hjälpas åt hemma. Efter skolan visste jag inte vad jag ville arbeta med, men mina två äldre bröder var husbyggare så det föll sig naturligt för mig också.

Vid arton års ålder flyttade Hans till Sverige efter att en bekant från ”fjäälin” tipsat om möjligheter till arbete på andra sidan viken.

– Jag fick arbete vid Godings konserver på Ekerö, där jag gjorde allt möjligt från att koka sylt till att fixa och tillreda olika råvaror som skulle konserveras. Jag delade lägenhet på Karlsbergsvägen med en bekant från Sundom.

Hans tycker om att röra på sig, hade idrottat och spelat fotboll som yngre hemma. Nu började han ta promenader varje söndag för att lära känna Stockholm, sin nya hemstad.

Musik och militären

– Jag trivdes från första början i Sverige, minns Hans. Att börja tala rikssvenska var inget märkligt, eftersom jag aldrig hade talat finlandssvenska när jag växte upp. Mitt språk var ju Sundom-dialekt.

Efter bara något år blev han tvungen att komma tillbaka till Finland för att göra sin armétjänstgöring.

– Jag spelade och sjöng i en militärorkester, dels för att jag alltid tyckt om musik, dels för att få bra permissioner till Sverige, skrattar Hans. Det ledde också till att jag efter avtjänad militärtid fick frågan om att provsjunga med orkestern Sten-Olas från Kvevlax och Vörå.

Hans träffade Gunborg år 1970. En några år yngre flicka som växt upp bara tre kilometer från honom.

– Vi hade gått i olika skolor, så vi var inte bekanta. Efter att jag kom ut militären träffades vi och två år senare var vi gifta och väntade vårt första barn. Vi lagade upp lillstugan på Gunborgs hemgård.

Ett tidstypiskt bröllopsfoto från 1970-talet.
Gunborg och Hans firar snart 50 år tillsammans. Att ta sig tid för att prata med varandra, även om svåra saker, säger de är hemligheten bakom deras långa äktenskap.

Dottern Eva dog

Gunborg har dukat kaffebordet och slår sig ner en stund. Hennes ögon blir ledsna när vi talar om deras dotter Eva, som bara fick leva ett dygn.

– Hon föddes en månad före beräknad tid, efter att jag kämpat i tre dygns förlossningsarbete, berättar Gunborg. Jag var helt slut och fattade inte riktigt vad som hände när hon fördes i väg direkt efter födelsen. Det enda jag reagerade på var att hon var helt blå om benen.

Dottern dog på sjukhuset följande dag, utan att någon förklarade för de nyblivna föräldrarna vad som gått fel.

– Nej, det fanns ingen förståelse för våra frågor, suckar Gunborg. Jag var ju bara 18 år och vågade inte riktigt ställa någon till svars för vad som hände. Vi sörjde tillsammans, utan att riktigt kunna sätta ord på vad vi varit med om.

Det skulle räcka 18 år innan orden kom ut och känslorna fick uttryck, i sången ”Vår dotter”.

 

Paret fick sonen Tommy två år efter Eva och Hans försörjde familjen som husbyggare. Året därpå, 1975 beslöt Hans och Gunborg gemensamt att hela familjen skulle flytta tillbaka till Sverige. De trivdes där och lillebror Kjell föddes 1978.

– Småningom började det närma sig tiden då pojkarna skulle börja i skolan och vi stod mellan två beslut, förklarar Hans. Antingen skulle vi bo kvar i lägenheten i Upplands Väsby och köpa en sommarstuga eller så skulle vi flytta hem till Finland igen.

År 1980 gick flyttlasset hem igen och paret lovade att ta över Gunborgs föräldrars jordbruk.

– Vi byggde ett större fähus och hade ungdjur, som mest omkring 100 biffdjur samt ett anta mjölkkor. Dessutom åkrar och skog som skulle skötas.

Gunborg minns att det var tuffa år, hon tog merparten av ansvaret över lantbruket och är glad över att hon emellanåt fick hjälp av sin pappa. Hans hade nämligen startat en orkester samma år de kom hem.

 

Orkestern Tommys bildas

– Jag ville starta en orkester med en repertoar inspirerad av den svenska dansbandsmusik som jag tyckte så mycket om, säger Hans. Vi fick ihop ett gäng och funderade på ett namn åt oss. Vår äldre son var då 6 år och fick ge namn åt orkestern: Tommys. Vi turnerade runt i hela Svenskfinland.

Han kontaktade en skivstudio i Stockholm och diskuterade med producenten Lars-Åke Svantesson, som inte bad orkestern spela en demo – utan bad Hans sjunga på en demo.

– Vår första skiva ”Sommarhälsning” kom år 1988. Den, liksom de två följande skivorna "En ny glädje" och "De tusen sjöars land", finansierade vi i orkestern helt själva, berättar Hans.

År 1991 fick Tommys skivkontrakt med Frituna, som gav ut samlingsalbumet "Ensamhet" och skivan "Vår dotter" blev inspelad.

– Samtidigt fick vi första gången medverka i tv-programmet "Café Norrköping", ler Hans. Det var stort. Både skivan och tv-programmet gjorde succé och öppnade den svenska marknaden för oss.

Inramade skivor på en vägg
På väggen hemma hänger några succéskivor från Hans karriär som soloartist och dansbandet Tommys.

Avund och illvilja

Man kunde tro att österbottningarna skulle ha varit stolta över dansbandet. Och visst fanns det många som gladde sig över framgångarna, som skördades efter år av hårt arbete. Samtidigt började även avundsjuka och missunnsamhet göra sig hörd.

– Jååå, det fanns sådana som funderade på hur mycket vi skulle ha betalat tv för att få synas i caféprogrammet, minns Hans. Och som tyckte att vi var uppblåsta och konstlade framför kamerorna.

Gunborg skakar på huvudet och berättar att det inte heller sågs med blida ögon att hon som mamma skrivit en sång om sin döda dotter Eva.

– Det kom insändare i Vasabladet och till och med en debatt i radio, suckar hon. Några tog sig rätten att anse att en allvarlig text inte kunde framföras som dansbandsmusik.

 

Riktiga texter som berör

Förutom proffsiga arrangemang och Hans kännspaka röst är det just de egna låtarna som blivit Tommys kännetecken. Hans börjar med melodin och sedan tar Gunborg över och sätter texten. Alltid i den ordningen.

– Det har som bara fungerat så bra för oss, säger de på frågan om arbetsfördelningen. Vi har inte ens behövt förklara för varandra – utan låtarna har blivit till av oss båda tillsammans.

Gunborg har arbetat i kök både i dagis och skola efter att paret sålde sitt jordbruk och fähuset blev hall för båttillverkning. Hon säger att hon behövt lugn och ro för att texterna ska sitta.

– Och visst har det hänt att jag blivit ombedd att skriva något klyschigt och ytligt om hjärta och smärta, men jag brukar svara då att det går tretton på dussinet av den sortens texter, skrattar hon. Mina texter handlar om livet, om utsatta personer eller situationer jag velat beskriva.

Någon har påpekat att Gunborg troligen tycker om fåglar, eftersom de ofta förekommer i hennes texter. Och visst, hon är en fågelvän.

 

Färdig med turnerandet

Hans ser tillbaka på åren med Tommys med glädje och stolthet. Och visst, de som kritiserade seriösa texter började snart hålla med om att dansbandsmusik inte bara var tjo och tjim.

– Men ibland hade jag svårt att veta hur jag skulle förhålla mig till att några i publiken grät, exempelvis när jag sjöng ”Vår dotter”. Den låten har berört mig mest, av de som vi hittills skapat.

År 2001 var Hans helt färdig med dansbandets turnerande. Han var inte trött på musiken, men däremot på resorna.

– Vi for ofta hemifrån på torsdag och spelade fredag, lördag och söndag på olika håll i Sverige. Så kom vi hem i början av veckan och fanns med familjen i några dagar innan det igen bar i väg på torsdag. År ut och år in.

Mest saknade familjen pappa på större helger och småningom började orkestern ta ledig över jul och nyår samt på midsommar och villaavslutning.

 

Vi är tvillingsjälar!

Andlig musik

– Att jag kunde spela med Tommys i över tjugo år byggde helt och hållet på att Gunborg tog ansvaret här hemma, säger Hans medan blicken vilar på frun. Hon skötte vardagen och såg till hela familjens behov.

Hans ringde producenten och berättade att han beslutat sig för att sluta i Tommys. Förvånat konstaterade han att bolaget accepterade hans besked, mot att de skulle få spela in en skiva med andlig musik med honom som soloartist.

– Så blev det att börja turnera med den andliga musiken, men i en passligare takt. Pojkarna hade nu blivit större och vi planerade att resa tillsammans, jag och Gunborg.

 

Tillsammans i husbil

– På tre månader sålde skivan dubbla platina i Sverige, alltså över 120 000 sålda skivor. Och här i Finland såldes mer än 10 000 skivor.

Gunborg tog alterneringsledigt år 2006 och paret reste från Kiruna i norr till Ystad i söder med sin husbil. Hans sjöng och däremellan körde de i lagom takt vidare till nästa ställe.

Paret trivs tillsammans och har inte upplevt det jobbigt att dela vardagen på några kvadratmeter med övernattning på en parkeringsplats.

– Vi blev så vana med resandet och att bara övernatta ett par nätter på samma ställe, så vi har än idag svårt att hållas kvar mer än två nätter i rad på samma camping, skrattar Gunborg.

Paret har ännu husbil och tycker om att resa tillsammans. De har gjort några rundor till Danmark och Tyskland och trivs både på vägarna och att pausa där det passar enligt dagshumöret. Bara att ställa husbilen i ordning för säsongen känns roligt.

 

Att orka med musikerlivet

På frågan om vad Hans är mest stolt över idag funderar han länge.

– Det är nog familjen. Men så klart är jag också stolt över alla låtar vi skrivit. Och att jag fick vara med under den tiden då det fanns spelningar för dansband.

Men nej, han tror alltså inte att han varit något. Den österbottniska uppväxten att inte göra sig till och tro sig vara förmer lever inom honom ännu. Han är en enkel man.

– Sedan är det nog så att medan man är mitt i resandet så orkar man, men jag drabbades av en ”burn out” efter att jag slutade turnera. Jag blev så oerhört trött. Orkade ingenting och sökte till slut hjälp av en läkare. Som fick mig att inse att jag var helt utmattad – slutkörd.

Ett par i pensionsåldern sitter bredvid varandra i en soffa
Hans och Gunborg trivs inte att vara ifrån varandra.

Kamp för att överleva

Det tog honom tre månader att komma igen. Den gången. År 2007 drabbades Hans av omfattande infektioner och svävade mellan liv och död på intensivvårdsavdelningen.

– Än idag vet läkarna inte vad som orsakade de omfattande infektionerna, men mina värden var skyhöga och de försökte klura ut om det var en bakteriell orsak som kunde botas med intravenösa antibiotika eller om det var något annat som låg bakom.

Gunborg minns att läkarna ärligt varnade henne att de inte kunde säga hur detta skulle sluta.

– Så kom beskedet att jag skulle förtidspensioneras, som 57-åring. Jag var ledsen, kände mig helt förbrukad. Jaaa, det kändes så fel, säger Hans och rösten sviker en stund.

Han minns först inte vad det var som gjorde att livslågan vann, men Gunborg påminner om att det var en spelning i södra Finland.

 

Turné med 70-talstema

– Så var det, minns Hans. Jag hade legat på sjukhus så länge och orkade inte stå på benen. Min svåger fick köra bilen och så bar de mig upp på scenen. Enda gången som jag suttit på en stol hela konserten.

Troligen är det tack vare sin goda grundkondition som han orkade kämpa sig tillbaka. Återfick de kilon som rann av honom under månaderna på sjukhus. För ett år sedan fick han ny knäled i vänstra benet och ser nu fram emot en 70-tals show i slutet av augusti.

– Vi har ju turnerat med Hasses sommarshow och nu när jag skulle fylla 70 tyckte vi att det kan passa med låtar från 1970-talet. Det är en bra blandning med bred repertoar. Det ser jag fram emot.

Hans saknar inget från åren med Tommys, för han har ju fått fortsätta med musiken. Det är den som är det viktiga.

 

Snart 50 år tillsammans

Det är helt uppenbart att Hans och Gunborg inte trivs att vara ifrån varandra. Varken under åren med ständigt turnerande eller idag.

– Vi är tvillingsjälar, slår Hans fast. Och det är enbart hennes förtjänst att vi fortfarande är tillsammans! Att hon har ett så bra humör och nära till skratt.

De funderar tillsammans på vad det är som gjort att de nu varit gifta i 49 år. Den viktigaste orsaken är nog att de alltid tagit tid att prata med varandra. Till och med offrat nattsömn för att kunna diskutera ordentligt.

– Sedan är det viktigt att inte somna osams. Och att respektera varandra, att man ska få tycka olika men tänka till hur man uttrycker sig. Det blev speciellt viktigt under året vi levde i husbilen!

Avslutningsvis avslöjar de att det nog är nya låtar på gång, i samarbete med Tom Käldström som tog över sången i Tommys då Hans tackade för sig. Kanske blir det småningom en skiva för den nordiska marknaden.

 

Text & foto: Carina Nordman-Byskata