Tim sa tidigt att han skulle bli ”fotbollsproffs”

Eva sparv är skolhälsovårdare och numera vanlig motionär, men hon har själv varit aktiv friidrottare och tränare. Hon är inne på sitt tjugofemte år inom skolhälsovården i Vörå. Hon utbildade sig till sjukskötare och senare hälsovårdare, fick anställning inom skolhälsovården och tyckte att hon träffat rätt.

– Det här jobbet passar mig bra, tycker hon. Hon har arbetat med barn och unga i lågstadiet, högstadiet, gymnasiet, Norrvalla och vuxna invandrare. Numera är det främst gymnasiet och Norrvalla men hon har ännu hand om en lågstadieskola samt en dag i högstadiet. Liksom så mycket annat i samhället har verksamheten förändrats. I dag talar vi mycket om psykisk ohälsa.

– Det beror också på att vi pratar mera om det. Vi frågar hur eleverna mår och enligt nutidens nationella frågeformulär frågar vi om mående, stress och nedstämdhet. Förr var vi mera fokuserade på den fysiska hälsan.

– I dag får man faktiskt säga att man mår dåligt. Elevhälsoarbetet har utvecklats mycket under Evas tid.

– Att se till helheten är viktigt. Och även om helheten verkar okej kan det finnas dolda bekymmer. Olika saker händer på nätet, trakasserier är ett sådant exempel. Det är viktigt att våga fråga ungdomarna om det. Vissa saker hålls mycket hemliga och syns inte utåt. Det blir tufft att bära.

– Jag har ett arbete som är givande på många sätt. Visst händer det också att jag funderar på jobbet efter arbetsdagens slut. Hon berömmer dagens unga vuxna. Tycker att de mycket förnuftiga vad gäller ekonomi, hälsa, förhållning till rusmedel och till bra mat.

Jag var själv idrottare

Eva är född och uppvuxen i Oravais, med Sundsten som flicknamn och i en idrottande familj. Hon själv, hennes pappa och hennes syster Maj-Len var duktiga häcklöpare och själv fortsatte hon friidrotta efter ”tonårspausen” då många annars slutar.

– Min specialgren var 400 meter häck och på FM-nivå låg jag på sjunde, åttonde plats de sista åren. Hon minns också när hon var tolv år och for till Helsingfors på FM för knattar och tävlade i 80 meter häck.

– Där var jag ensam, hade åkt med buss med andra knattar från distriktet med någon vuxen med, säger hon.

– Jag fick silvermedaljen efteråt för jag missade prisutdelningen. Ingen hade sagt eller visat vart jag skulle gå. Synd när man är tolv, ler hon.

Vid tjugotvå års ålder slutade hon då studier i Vasa kom emellan. Hon träffade Toffe Sparv och de fick barnen Tim, Glenn och Sonja. Mellan Tim och Glenn är åldersskillnaden ett och ett halvt år och sedan gick det några år tills Sonja föddes.

Prövade på olika grenar

– Vi var en idrottande familj. Det var mycket fotboll och friidrott, vi var båda tränare och barnen hängde med. De prövade på olika grenar och mest på skoj. För Tim var fotboll bäst. Även om han också friidrottade var det med fotbollen runt fötterna han trivdes bäst. Tidigt sa han att han ska bli ”fotbollspropps” när han blir stor.

– Han tog fotboll på största allvar och tillsammans med ett par kompisar hade de egna träningar här på gräsmattan på helgerna och tittade på fotbollsmatcher. Allt kretsade kring det.

– På ett sätt var det bra att han hade Glenn. De hängde ihop och Glenn ville också göra annat, bygga kojor och sånt. Annars hade Tim haft en fotboll i handen hela tiden, skrattar hon.

Sonja blev också sportslig, var en duktig och mångsidig friidrottare och hennes favoritgren blev också häcklöpning. Hon slutade tävla i femton års ålder. Glenn slutade med fotboll och friidrott i tonåren och prövade kickboxning. Kampsport blev hans grej och han började träna MMA på allvar. År 2012 fick han inbjudan till Thailand där han tränat sedan dess och tävlat i Asien – fram till coronapausen i år. Han har gjort en fin karriär inom sin sport. När Thailand ”stängde ner” i våras kom han hem och nu arbetar han, tränar och håller kurser. Framtiden får utvisa hur han fortsätter. Sonja är 26 år idag. Hon flyttade till Umeå, utbildade sig till ergoterapeut och, återvände hit och fick jobb. Hon bor i Vasa och sambon flyttar hem också till jul från Umeå efter avklarade studier. Sonja lever ett mera vanligt liv än pojkarna och har stått utanför rampljuset. Eva minns när Sonja var liten och sa att ”hon aldrig får vara med på bild”.

Visst har jag varit orolig

Tim. Efter högstadiet reste han till fotbollsakademin i Southampton i England.

Hur var det?

– Ja, tänk att han bara var 16 år. Men likväl så målmedveten och mogen. Han var skötsam, tog ansvar och var ambitiös. Kanske var det därför det kändes ok att skicka i väg honom, funderar Eva.

I England var han tre år, sen Halmstad i Sverige tre år, sen Holland tre år, ett år i Tyskland, sex år i Danmark och nu i Grekland, där han har kontrakt med grekiska ligans AE Larissa och så är han landslagskapten i Finland.

– I går spelade de en match vi såg på JIM-tv, berättar Eva. Hennes särbo Sören ”zappade” mellan kanalerna och Eva bad honom sluta.

– För jag ville ju se när Tim gick in på plan. Och då får jag alltid lite ”dryygt”.

För så är det. För mammorna.

– Inte så mycket numera – men visst har jag varit orolig. Orolig för att pojkarna ska skada sig för mycket i sina sporter. Att pressen ska bli för stor.

– Samtidigt känns det bra att de får leva sin dröm, leva på det som var en hobby. Fast det är ju inte alltid en dans på rosor

Glad för barnens skull

Tim är driven, intresserad av nya språk och kulturer. Han har läst in gymnasiet de senaste åren och påbörjat en tränarutbildning. Man är inte fotbollsproffs hela livet och tids nog behöver han annat jobb.

– Han ska bli pappa och då blir jag farmor, säger Eva och lyser upp.

Att han hade talang såg hon ju men minns inte när hon förstod att han kommer att göra internationell karriär inom fotboll. Hon växte sig in i att pojkarna blev offentliga idrottare.

– Jag är glad för barnens skull. För att de vågar och vill.

– Ibland dyker minnesbilden upp från när Tim var liten och hur allvarlig han var när det gällde fotboll. Det var inte någon lek för honom och det förstår man ju nu.

– Både Tim och Glenn har blivit många ungas förebilder. Deras karriärer är ett bevis på att man kan om man vill. Att det inte bara är ”andra och annanstans” man har chans att lyckas.

Hemma träffas de alla i regel över jul och sommartid. Då är det mycket program förstås och tid som skall delas mellan hemma i Oravais och Vasa där pappa Toffe, vänner och kompisar bor. 

Eva tittar ut genom fönstret.

– Det är ganska liten tid man

får tillsammans när barnen är utomlands.

Kort tid. Ibland känner jag mig avundsjuk på dem som kan bjuda hem sina barn som bor granngårds på mat eller kaffe precis ”när som helst”.

Där hjärtat finns

Eva var som sagt en riktig idrottsmamma. Det var träningar och träningskläder och smörgåsar och bilresor. Det var semesterdagar på idrottsplaner och viktigt att erbjuda barnen att få pröva på olika idrotter, bli mångsidiga.

– När barn fått pröva på olika saker, och inte bara inom idrott, kan de sedan landa i den hobby där deras hjärta finns. Jag brukar fråga det av eleverna som kommer till skolhälsovården och inte vet vad de vill göra. Inom viket område finns ditt hjärta? Det är där du ska vara.

Tim, Glenn och Sonja är sedan länge utflugna och skaran äldre anhöriga minskar i antal. Vad gör du med din tid nu Eva?

– Arbetar heltid, inser att saker tar längre tid, motionerar, har skött tömning av några dödsbon de senaste åren vilket varit både tidskrävande och tungt, är en del vid Sörens villa, reser ibland och pratar gärna med barnen. Jag engagerar mig i Röda Korset, inom frivilligverksamhet med flyktingfamiljer och är med i kommunens omsorgsnämnd. Jag läser en del och har man eget hus finns alltid att göra.

– Jag vet inte om det blir så men tänker att jag, innan jag blir pensionär, skulle gå ner i arbetstid och ha tid för annat. Om allt går bra och jag får barnbarn vill jag gärna vara där för dem.

Tack Eva. Det var ett nöje att prata med dig.

Text och foto: Lisbeth Bäck