Se upp för isbjörnar på spännande Svalbard!

Longyearbyen på Svalbard har världens nordligaste kyrka, tidning, skola och bibliotek. Själva orten ligger utspridd vid Adventfjorden, en dryg timmes flygning från Tromsø. Campingplatsen befinner sig strax intill flygfältet, väldigt praktiskt. Men man ska nog vara mer än en vanlig campare för att tälta här. Genomsnittstemperaturen på sommaren är bara +6 grader.

Man bör också vara utrustad för eventuella objudna gäster – det vill säga isbjörnar. Om sommaren kommer de visserligen inte så ofta nära byn, men man vet aldrig. Isbjörnar är sällan aggressiva, men väldigt nyfikna, och människor – och inte minst deras mat – utsänder många intressanta dofter. Därför kan man både på flygfältet och i flera affärer i Longyearbyen hyra skjutvapen. Men de får absolut endast användas i yttersta självförsvar. Isbjörnen blev nämligen totalfredad år 1973.

I skolan är det obligatoriskt med en säkerhetskurs för gymnasieeleverna. De lär sig skjuta med gevär, och en del av eleverna har också vapenlicens. Det händer med jämna mellanrum att Sysselmannen, som är ögruppens högsta myndighet, ringer till skolan och ber lärarna hålla barnen inne på rasterna, eftersom isbjörn observerats i närheten.

Skolan har 270 elever, från lågstadiet upp till gymnasiet. Rotationen är dock stor. Många kommer till Svalbard för att jobba bara tre till fyra år. Många tjänster är också tidsbegränsade till högst fem år. Det betyder att en fjärdedel av skolbarnen är nya varje år, något som inte alltid är lätt, varken för lärare eller elever.

Att ta av sig skorna är något man fort lär sig på Svalbard. För här går man inte ens in på ett offentligt kontor, hos prästen, turistbyrån eller biblioteket, utan att först ställa skorna utanför dörren. Det blir snabbt en vana, också för turisterna.

Longyearbyen är ett multietniskt samhälle. Den största befolkningsgruppen efter norrmän är faktiskt thailändare! De första kom hit som makor till norrmän, och sedan har familjemedlemmar och vänner följt efter. Andra nationaliteter som är väl representerade är svenskar och ryssar. Biblioteket har följaktligen titlar på flera språk, och får dessutom tremånaders-depoter från Oslo på bland annat thai, arabiska, ryska och serbokroatiska. Också i andra avseenden är Longyearbyen ett speciellt samhälle. Här bor nästan inga gamla människor. Bara några få har fyllt sextio. Det finns inget ålderdomshem – den som inte kan klara sig på egen hand måste flytta till fastlandet. Och den som dör kan inte begravas på Svalbard! Man kan heller inte födas här, åtminstone är det inte meningen. Ett par veckor före beräknad nedkomst får den blivande modern ta flyget till fastlandet och något större sjukhus där. Det finns visserligen ett litet sjukhus i Longyearbyen, men det är bara beräknat för akut uppkomna skador. Något socialt säkerhetsnät som arbetslöshetsunderstöd existerar inte.

En stor del av invånarna är i 30–40-årsåldern och sysselsatta inom gruvdrift, forskning och utbildning, med servicejobb eller i turistbranschen. Det är eftertraktat att arbeta på Svalbard – lediganslagna tjänster har ofta upp till 100 ansökare.

Och varför vill någon bosätta sig på ett ställe där termometern på sommaren sällan kryper över tio grader, och där det är mörkt dygnet runt i flera månader mitt på vintern?

För de flesta är det naturupplevelserna som lockar, och också en god portion äventyrslust. Lönen är inte bättre än på fastlandet, många går till och med ner i lön när de kommer hit, eftersom det ofta är välkvalificerat folk som får jobben. Å andra sidan är skatten betydligt lägre än på fastlandet. Det håller antagligen många kvar något extra år.

Kyrkan i Longyearbyen uppfördes år 1957. Den fungerar som sjömanskyrka och är öppen dygnet runt, alla årets dagar. Församlingen består inte bara av de 2600 själarna i Longyearbyen, men prästen besöker också regelbundet det ryska gruvsamhället Barentsburg med omkring 500 ryssar och ukrainare, den polska forskningsstationen Hornsund och det lilla forskarsamhället Ny Ålesund. Några fångstmän som lever ett ensligt liv året om i sina stugor, långt från övrig bebyggelse, får också ibland besök av prästen.

Från Longyearbyen är det knappt 60 kilometer till Barentsburg, båtresan dit tar tre timmar. Vi går ombord på det goda skeppet m/s Langøysund, och sätter kursen mot väst. Vi njuter av storslagna vyer med utsikt över snöklädda fjäll och glaciärer.

De flesta invånarna i Barentsburg arbetar i kolgruvan, som ägs av det ryska gruvbolaget Arktikugol. Vi pratar med några av dem, besöker livsmedelsbutiken och det rysk-ortodoxa kapellet. Barentsburg är ett litet stycke Ryssland. Det syns både på arkitekturen med slitna hus, och på den stora Leninstatyn som vakar över samhället – och över de turister som småningom börjat hitta vägen hit.

Det är en upplevelse att besöka Svalbard. Och polarbacillen gäller också här – har man en gång fått smak för arktiska landskap är man fast!

FAKTA - Svalbard:

Ögruppen ligger mellan 74 och 81 grader nordlig bredd, och 10 och 35 grader östlig längd. Två tredjedelar av de 63 000 kvadratkilometrarna är täckta av evig snö och is.

På 1600- och 1700-talen var området centrum för omfattande valfångst, särskilt av England och Nederländerna. Från 1900-talet blev kolgruvedriften det centrala. Genom Svalbardtraktaten år 1920

fick Norge full suveränitet över öarna.

Sysselmannen är norska regeringens representant och översta myndighet på Svalbard. Det gäller också för det ryska gruvsamhället Barentsburg. Sysselmannen kommer dit på reguljär inspektion en gång om månaden och rycker annars ut vid behov.

Longyearbyen är uppkallad efter den amerikanske gruvmagnaten John M Longyear, som startade kolgruvedriften i Adventdalen år 1906 och byggde upp det samhälle som i dag bär hans namn. 1916 sålde amerikanarna sin andel av gruvdriften till det nystartade Store Norske Spitsbergen Kulkompani (SNSK), oftast kallat Store Norske.

Text och Foto: Gunilla Heick

Artikeln ursprungligen publicerad i KustNytt 4/2021