Jag blev ”ett med telefonen”

– Det var sommaren efter samskolan 1963. Benita Nygård (f. Tolvanen) arbetade på telefoncentralen i Långåminne. Hemma hos Gullbacks. Sen byggde Anneli och Sven Ljungqvist nytt hus där ett rum var inplanerat och avsett för centralen. Benita slutade och det behövdes folk. Jag fick jobbet och skaffade en moped av märket Wega att ta mig till och från arbetet. Jag var 17 år.

– Så här fungerade telefoncentralen: det var som ett bord med luckor. Om exempelvis nummerabonnent 46 vevade på sin väggtelefon hemma föll en lucka ner vid vårt bord. Då pluggade vi i en stöpsel vid nummer 46 och svarade ”centralen”. Om de bad om ett samtal till nummer 65 sa vi ”jag förenar” och pluggade i andra änden av stöpseln hos nummer 65. På så sätt blev samtalet deras. Folk ringde inte så mycket. Vi stängde i princip klockan nio och nattetid ringde man bara om det var väldigt nödvändigt eller brådskande. Jag hade fem i finska på skolbetyget men Långåminnecentralen var en bra skola. Ett gäng arbetare vid krossverket i Kolnebacken ringde kors och tvärs i Finland. Ett rikssamtal var också ett ganska stort projekt att ordna med.

– Långåminnetiden blev ett år. Sen började jag studera till mejerist, för jag ville bli något inom jordbruk. Bodde med Benita Nygård och Sirkka-Liisa f. Vestersten på Storalånggatan i stan, praktiserade på Milka och blev utplacerad på praktik till Taklax Andelsmejeri. Här tog den karriären slut. Jag fick ”dryygt” hem och slutade. Hoppade in en tid i Elma Dahlstens affär, arbetade där med Mari-Ann Forth. En rolig tid. Sökte, och blev antagen, till kontrollassistent- studier, men kom på andra tankar. Telefoncentralen i Havras skulle flytta till Dahlstens vindsvåning. Det var aktuellt med fler så kallade bord och abonnenternas antal växte, därmed behövdes också mera personal. Malax Telefon hade några år tidigare sålts till statens Post- och telegrafverk. Jag fick jobbet, hösten 1965. Elis Backsten var chef och vi var ett härligt arbetsgäng med bland andra Inga Backsten, Ellen Lax, Ulla-Maj Herrgård, Ann-Marie Björklund , Gunnel Svenns, Carita Storm och Elvi Herlin. Uno Påfs och Matti Lattunen var telefonmontörer och hade eget rum. När jag började fanns det runt 400 abonnenter i Övermalax. Det var viktigt att lära sig dessa telefonnummer för det var tidskrävande att söka i listor. Dina föräldrar, Anna-Lisa och John, hade nummer 288, det minns jag, liksom många, många andras dåtida nummer.

– Det var vi som larmade brandkåren. Vi ringde först Einar Backsten som hade brandbil och sen ett visst antal frivilliga brandsoldater, som vi kunde koppla till tre åt gången. Vi larmade också ambulansen. Vi fixade taxi. Taxi Löflunds fru brukade veva till oss och säga om de åkte till ”fremans”. Så att vi kunde koppla hans taxisamtal direkt till ”fremans”. Sen brukade hon tacka oss för det med en god sandkaka till jul. Jag minns att vi i slutet av 1960-talet gick till Arthur Svenn vid Postkontoret och svor eden med två fingrar på bibeln. Att vi inte skulle yppa eventuella samtals innehåll. Tystnadsplikten.

Britt-Helen om:

HISTORIEN

– Lennart Fogde skrev i en bok att den första telefonförbindelsen mellan Vasa och Malax öppnades år 1896. Malax Telefon såldes till staten i början av 1960-talet. När jag började fanns telefoncentraler i Ribäcken, Öjna, Yttermalax, Malax (enheten i Övermalax hette Malax då) och Långåminne.

SAMTALSRÄKNARE

– Under 1960-talet fungerade det så att man betalade grundavgift som hade flera klasser. Med jämna mellanrum räknade vi samtal under en vecka från ett nummer. Medeltalet av dem utgjorde denna grundavgift, där lokalsamtal ingick. Samtal utöver vårt lokalområde, till exempel till Vasa, debiterades separat. Nästan alla hade den lägsta klassen. ”Man ringd int na extra”.

TELEFONKATALOGEN

– Tegelstenarna. Det var mycket ”asia” med dem. Vi samlade in uppgifter. De delades ut en gång per år. En per hushåll men vissa ville ha två. Vissa år mot kupong och andra inte. Först hade man det enkla numret, till exempel i Övermalax 288, sen blev det 654288 och så tillkom trean så det blev 3654288.

TELEFONAPPARATERNA

– Först var det väggtelefonerna som man vevade, sen kom apparaterna med trissa och knapptelefoner. Minns du kobramodellen? Den första mobila telefonen såg jag i slutet av 1970-talet om jag minns rätt. Det var en gång när herrarna från Vasa kom i statens bil, en svart Saab och med egen chaufför till Malaxkontoret. Då bar en av dem en stor mobil telefon. Efter det blev mobilerna mindre och mindre och nu är de lite större igen.

TILLBEHÖREN

– Skarvsladd till telefonuttaget. Det var ”tåfft” när man kunde ta telefon och gå runt i huset. Och telefonsvarare som var egna apparater. Telefax var så modernt när de kom. Telefonborden – den självklara möbeln när telefonen kom ner från väggen.

– I mitten på 1970-talet fick jag tjänstledigt ett halvår och började studera till hjälpskötare. Någonstans inom mig fanns önskan om att hjälpa ännu mera än att förmedla samtal. Men – studierna passade mig inte, jag bodde i Malax och hade fått Malin. Studielivet fungerade inte alls och jag återvände till centralen. Och väldigt bra så.

– Övermalaxtiden var mellan 1965 och 1976, då verksamheten automatiserades och många telefoncentraler lades ner. Många kvinnor blev utan jobb. Vår verksamhet och huvudcentralen flyttade till Dankasfastigheten i Köpings. Två behövdes till personalen. Det blev Inga och jag. Mellan 1976 och 1993 var det min plats. Inga blev pensionär 1986 så efter det var jag ensam. Jag betjänade kunder, skötte administrationen för nya abonnenter, hade stationstelefon som fungerade som telefonkiosk. Sålde telefonapparater och därtillhörande utrustning. Hade vanliga kontorsuppdrag, servade montörerna och fick samtal om stolpar som hade vinkat. Då visste jag vem som flyttade till Malax – för ”alla” skulle via mig efter en telefon. Vi hade fina tjänstedräkter med Post och telegrafverkets emblem på knapparna och som var sydda i Statens kostymfabrik i Finland. Det var lite speciellt att ha en statlig tjänst.

– Ny organisationsordning blev det 1993 inom Post&Tele med stora omställningar och jag var på uppsägningslistan. Utlovades tillfälligt jobb inom kundbetjäningen på kontoret i Kristinestad, men de utökade till att betjäna ett större område och behövde folk. Fem blev åren där. Jag både pendlade och hade ett rum i Kristinestad. År 1998 öppnades en ny kundbetjäning i Vasa. Jag kände förmannen Thor-Leif Lytts, kontaktade honom och frågade om de behövde folk. Det behövdes. Nu blev det mera datorer, mera teknik och annat nytt. Jag var måttligt intresserad av dessa förändringar. Men jag skötte mitt och tyckte om när jag fick problem att reda ut. Kamratskapen inom personalen var bra men själva jobbet förändrades mycket. Jag flyttade ett par gånger inom Vasa centrum och jag kände att det var bättre förr.

Tre år före pensioneringen ansökte jag om deltid, tre dagars jobb per vecka. En bra tid och tid för annat.

Hösten 2008 och ett halvår kvar till pensionen skulle det omorganiseras igen. Både jag och mina uppgifter blev överflödiga. Jag fick frågan om jag ville sluta och blev erbjuden vederlag. I princip gick jag ut genom dörren efter 44 i tjänst och en tid efteråt ringde förmannen och frågade om jag fått någon present. Lite konstigt kändes det ju men visst blev jag glad åt presentkort till Hovisepät.

– Jag har tyckt om mitt arbete. Det var tryggt att vara anställd åt staten. Jag kände mig trygg även om jag blev förflyttad och sökte nya arbeten inom samma bolag. Jag känner stolthet över min arbetsgivare.

Det bästa var att få ha så mycket kontakt med folk. Den gemensamma nämnaren för alla mina uppgifter var kundkontakten.

– Pensionstiden kommer för alla. Jag minns att jag saknade jobbet och tillhörigheten. Samtidigt

fick jag utrymme för mina andra intressen: körverksamhet, vänverksamhet, kursverksamhet, föreningsverksamhet. Hjälpsamhet.

– Så många minnen som dyker upp nu när vi pratar om telefonlivet. Jag kom faktiskt att bli b”ett med telefonen”. Fast det kan tilläggas att jag inte hade några tjänsteförmåner då, som telefontid eller så. Däremot är jag snabb att berätta för bolaget nu hur många år jag arbetade inom deras bransch. Senast i förra veckan uppdaterade jag mitt abonnemang och pratade åt mig ett rätt bra pris...

Från Telefoncentralen i Övermalax år 1969. Britt-Helen till vänster och Carita Storm till höger.

– Avskedsgåvan var ett presentkort till Hovisepät. Jag lade till egna sparpengar och köpte den här guldringen. Den bär jag hela tiden tillsammans med guldklockan som jag fick efter 40 år i statens tjänst. Tjänstedräkten var sydd i Valtion pukutehdas.

Text och foto:

Lisbeth Bäck