Teater höjer livsintensiteten

Hur har du det?

– Riktigt bra. Det här året, när jag är 66 år, har jag haft som mål att försöka vara glad. Det går ganska bra. Mitt mål är att åtminstone inte skaffa några nya fiender.

– Att ha chefsposition i yrkeslivet, som jag hade över tjugo år, är givande på många sätt. Men att lösa andras problem betyder också att man betalar ett högt pris för att fatta obekväma beslut. Mycket grubbel och där plan A, B och C ofta finns utarbetade på förhand – för i regel vill man inte bli negativt överraskad. Speciellt inte om man vill ha kontroll och är en resultatinriktad person.

 

Vad gör du nu för tiden?

– Jag blev pensionär när jag var 63 år och nio månader. Från chefsbefattningen på stadsteatern i Vasa. En stor omställning, inte minst för att man på en teater har så ”underligt långa arbetsdagar”. Halv nio till fyra, sen hem, äta och vila och så nytt arbetspass mellan sex och halv tio. I princip sex dagar i veckan. Utom på sommaren.

– Så du förstår att det blev mycket tid över i och med pensioneringen. Jag är flitig motionär, aktiv inom församlingen och har en del skog i Oravais som håller mig sysselsatt. Jag plockar russinen ur teaterkakan både som skådespelare och pjäsförfattare. Bladis pojkan är mest aktuellt just nu.

– Jag är verkligen tacksam över att jag har hälsa och kondition att faktiskt göra något med och av min tid.

 

Berättelsen om Bladis pojkan – hur föddes den?

– Pojkarna har funnits på riktigt, på 1920-talet. En legendarisk brödraskara i Oravais som tidigt blev föräldralösa, växte upp i skogen, skapade sina egna normer och sin egen moral. Blev brottslingar. Men gjorde också mycket gott.

– Mitt första möte med dem var när min mormor berättade om dem. Sen skrev William Hägg och jag en pjäs om dem i slutet av 1980-talet. William hade träffat dem på riktigt och kunde berätta – och vi var många som ville lyssna.

– Allt rymdes inte med i berättelsen den gången. Jag tog med mig en del brottstycken och gjorde långt senare min egen berättelse om hur man formar ideal. En berättelse om Bladis pojkan.

– Hemligheten med dramaturgi är att ställa huvudpersonen i en så svår situation att publiken måste välja. Det blir berörande. Ann-Luise Bertell regisserade. Vi delar teatralisk syn och samarbetar bra. Håkan Omars musik har också stor betydelse i pjäsen.

 

Rond två nu då?

- Ja, vi spelade elva föreställningar före pandemin. Efter det blev det en lång paus men nu har vi haft nypremiär. Jätteroligt! Nu känns Bladis pojkan som en riktigt slipad diamant och jag är styrkt av den bekräftelse jag fått för berättelsen.

 

Din mormor?

– En fin kvinna. Jag är så tacksam över att jag levde i en storfamilj tills jag var 13 år. Mormor var en färgstark person som hade språket i sin hand och kunde berätta. Ju äldre jag blir desto mera lik henne blir jag. Så känns det.

 

Hur blev du skådespelare?

– Vi spelade revy i Oravais i mitten på 1970-talet. Jag trivdes bra på scen. Sökte, och antogs, till Teaterhögskolan i Helsingfors.

– På den tiden fanns just inte skådespelare i Österbotten. Jo – Stina Ekblad, som hade fått sin utbildning i Danmark. Men hela saken var ovanlig. Jag – som kunde ha valt att bli bonde!!

– Så ja – byssborna flinade åt mig från traktorhytterna.

– Efter examen var jag ett år i Åbo och sen for jag till Örebro.

 

När kom du till Vasa?

– År 1989, först som konstnärlig ledare och sen som teaterchef. En besvärlig tid i Wasa Teaters historia. En viktig tid för mig. Samtidigt var jag för ung för att fastna så jag slutade. Blev teaterchef i Luleå och återvände till Vasa efter tio år. Däremellan var jag mestadels kapten och regissör för Rederiet. Du minns.

– När jag blev teaterchef igen på Wasa Teater trampade jag på gaspedalen. Colorado Avenue av Lars Sund, som jag regisserade och där dialekten fick ta plats, innehar än så länge publikrekord och var något helt fantastiskt. Svenskösterbottningarna kom ”man ur huse” och det var helt fantastiskt. Underbart att knäcka koden om vad vår teaterpublik ville ha. Och ta ett steg till – att ge dem det de inte visste att de ville ha.

- Mellan 2009 och 2019 var jag teaterchef vid Vasa stadsteater. En intressant tid. Mycket arbete och framgång för teatern.

 

Regissör – vad tilltalar dig som regissör?

– Det är en drift att vilja ta ett steg längre. Att få hantera och ta ansvar över helheter tilltalar mig. OM man har en vision är det bra att stiga fram och säga den. Mina visioner var mitt första steg till att bli regissör. Det började redan i Örebro. Att jag tyckte för mycket.

 

Varför ska vi gå på teater?

– För att det höjer livsintensiteten rent känslomässigt.

– Och för att det nog är helt befriande att se andra vara ens ”ställföreträdande lidare”.

 

Teater, TV eller film?

– Teater – som ger mig möjlighet att möta levande publik. Fast både film och TV är också roligt. Men på ett annat sätt.

 

Hur minns man replikerna?

– Man sätter minnet i hela kroppen, så skulle jag vilja uttrycka mig. Det betyder att det finns en rad saker på scenen som påminner dig om nästa replik. Om det handlar om en dialog finns det stickord från den andra att luta sig mot. Är det en monolog är det värre för då är det bara du själv som håller i trådarna.

– Men det svåra enligt mig är att hålla reda på alla tankarna. Man kan lära sig saker utantill men det gäller också att förstå vad det betyder. Hur ens rollperson tänker.

– Nej, det finns inte i princip sufflöser längre.

 

Pjäser och roller som gjort intryck på dig?

– Pjäsförfattaren Juoko Turkka. Hans mustiga berättelser och beundransvärda produktioner.

– Jag fick tidigt bra roller och chansen att leva mig in i personligheter med många bottnar. Rollen som Alan i pjäsen Equus av Peter Shaffer till exempel vid Åbo Svenska Teater. En berättelse om en psykiater som försöker behandla en ung man – Alan Strang – som har en patologisk religiös fascination med hästar.

 

Vad minns du från Rederiet idag?

– Att det var roligt. Speciellt de första åren. Maria och jag bodde i Vasa och jag pendlade till Stockholm. Ganska slitsamt men vid rätt slags nordlig vind var jag ändå framme tio minuter före jag startade från Vasa på måndagsmorgnarna.

– Att det var intressant att regissera ett antal avsnitt.

– Att jag till sist tyckte att jag sagt samma repliker många, många gånger förr.

 

Vem är Maria?

– Maria är min fru som jag träffade på jobbet i Örebro år 1987. Vi bor på Strandgatan med utsikt över havet.

 

Har du någon dold talang?

– Inte vad jag kommer på. Jag har inte så många talanger.

 

Vad har du haft som motvikt till jobbet?

– Motion. Att upprätthålla kondition genom att springa, skida, cykla…

– Den andliga dimensionen. Jag tror på Gud och är ett Jehovas vittne sedan 1994.

– Fast redan i slutet av 1980-talet började jag intressera mig för meningen med livet. Det gör mig gott. Samtidigt är jag ingen som pekar på någon annan för deras tro. Religionsfrihet är en bra sak.

 

Vad gör dig ledsen?

– När människor som står mig nära blir sjuka. Ibland känns det så orättvist.

 

Vad gör dig glad?

– Mycket.

– Vad gäller positivitet har vi bra chans att själva påverka det. Vakna med rätt inställning om jag uttrycker mig så.

 

 

Vad betyder Oravais för dig?

– Mera för varje år som går. Det är i Oravais jag har mina rötter. Och skog som jag förvaltar. Min systers pojke flyttade till mitt föräldrahem. Det känns bra.

– Att Oravais blev Vörå är ok för mig. ”Orvas är ju ändå Orvas”.

 

Har du sett Botnia Paradise?

– Inte än. Jag ville spara den till Teaterdagarna på teatern. Då ska jag medverka där. Men jag gillar KAJ. Gillar deras dialektala uttryck.

 

Vad har du ogjort?

– Det finns faktiskt en sak jag ännu på något sätt vill lyfta upp, skriva pjäs om, förmedla känslan av, förklara i någon form. Det rör pälsnäringen i Österbotten.

– Om och hur det blir återstår att se.

 

Tack Erik för stunden. En bra stund.

Och Tack till Vallonia i Smedsby för att vi fick sitta i biblioteket och prata.

 

Text och foto:

Lisbeth Bäck