En stark lukt av bensin spreds över området

En lördagsförmiddag i slutet av januari 1958 befinner sig ett av försvarets militärplan i luftrummet ovanför Kvevlaxtrakten efter att ha startat sin färd från flygfältet utanför Uleåborg.

Fokker-planet skulle dessvärre aldrig nå destinationen Vasa flygfält. Det råder hårt och kallt vinterväder och dessutom har en rejäl snöstorm parkerat envist i området. Sikten i det svåra ovädret är så gott som obefintlig. Vid 11.15-tiden förlorar piloterna, fältväblarna Aimo Allinen och Antti Kukkonen kontrollen över sitt plan och ekipaget störtar oundvikligt ner mot trädtopparna i Mälsorskogen.

I nedslagsfasen knäcker olycksplanet en massa träd och plöjer upp en cirka 100 meter lång och tio meter bred gata genom skogen. I ett stenigt område stoppas planet slutligen upp tvärt, vilket ackompanjeras av en hög smäll som hörs på flera kilometers avstånd. En massa flygbränsle läcker ut från det havererade planet som emellertid inte fattar eld. De båda piloterna omkommer omedelbart i kraschen.

Flygolyckan förorsakade stor uppståndelse

Från Mälsorbon Charles Ahlskogs föräldrahem är det fågelvägen ungefär 800–900 meter till platsen där militärplanet kraschade.

– Jag var bara fyra år när det hände. Men jag har klara minnesbilder från olycksdagen. Min 15-årige äldre bror Bengt höll på med vedhuggning i skogen. Plötsligt kom han hem och meddelade att han hade hört ett flygplan störta i närheten.

– Jag minns att vi gick ut på hustrappan. Det fanns en påfallande stark bensinlukt i luften i det kalla vintervädret. Därefter begav sig Bengt ut i skogen på skidor för att söka efter planet. Till slut var Bengt den första personen som nådde fram till olycksplatsen, säger Charles.

– Jag ropade och snart anslöt sig fler bybor i letandet. Det kom ner så mycket snö att det tog ett tag innan jag lyckades lokalisera nedslagsplatsen. Det första jag såg var att den ena piloten låg på marken nära planet i en förvriden ställning. Den andra piloten var instängd i vraket. Jag rusade fram till honom, men kunde bara konstatera att han var död, minns Bengt Ahlskog som sedan 1974 är bosatt i Forsby, Pedersöre.

– Därefter återvände jag till bosättningen för att kalla på hjälp. Verner Mälsor var den ende bybon som hade telefon i slutet av 1950-talet. Jag ringde till Vasa flygfält och rapporterade vad jag sett. Men där tog man av någon anledning inte till sig informationen till att börja med. Man meddelade att inget flygplan saknades för tillfället. Det tog relativt länge innan myndigheterna började agera efter kraschen. Ett spaningsplan av modellen DC-3 skickades ut ett tag efter olyckan för att cirkla över området.

Charles Ahlskog minns att flygolyckan förorsakade stor uppståndelse och attraherade en strid ström av besökare från grannbyar. Samtidigt var framkomligheten inte så bra. Vägförbindelserna i Mälsor-området var mera primitiva än idag. Den nuvarande sträckningen av Hagnäs-Mälsorvägen byggdes först i mitten av 1960-talet.

– Piloterna hade extra otur på grund av att terrängen i olycksområdet är mycket oländig, betonar Charles.

I kölvattnet efter kraschen gjordes det en rad intervjuer i olycksområdet i samband med utredningsarbetet. Bengt Ahlskog var en av de ortsbor som gav information om flygkatastrofen.

– Ett par dagar efter olyckan befann vi oss i fähuset när ett antal militärfordon oväntat vek in till vår gård. Med sig hade militärerna bland annat tält och kaminer. De formligen slog läger vid olycksplatsen för att ägna sig åt olika slags undersökningar, minns Charles.

– Jag minns också att man lämnade kvar en vakt som höll ett öga på de parkerade fordonen, tillägger Charles i samma veva. Bengt Ahlskog beskriver sina observationer vid olycksplatsen som en mycket traumatisk upplevelse. Ännu nästan 63 år efter händelsen

är de egna minnesbilderna mycket tydliga.

– Det var chockartat och jaghade mardrömmar under en långt i d. N å g r a krisgrupper eller någon terapeutisk hjälp fanns inte att tillgå för 60 år sedan. Jag brukar säga att när jag sett det här kan jag se vad som helst, säger Bengt.

– Efter olyckan funderade jagrätt länge om jag någonsin skullevåga flyga. Senare har jag dockkommit över det och flugit en deli samband med resor, tilläggerhan.

Vrakdelar sevärdhetlängs vandringsledeni Mälsor

Mälsorolyckan är inte alls likakänd och omskriven som denstörre flygolycka som inträffadevid Majorna nära Kvevlax kyrkbyi januari 1961 med 25 dödsoffersom följd.

– Yngre personer känner vanligtvisinte till den här händelsen,säger Charles.

Att två flygolyckor inträffarinom en radie av fem kilometeroch under loppet av tre år är ivarje fallet mycket sällsynt.2006 kontaktades och intervjuadesCharles Ahlskog om kraschenav den inhemska flyghistoriskatidskriften Feeniks som harsamlat och spridit informationom samtliga flygolyckor som ägtrum på finländsk mark.

– En speciell historia som denhär tidskriften har presenteratär att olycksplanet i Mälsor inteskulle ha ”existerat officiellt”.Det ska ha försetts med sammaregisternummer som ett annatmotsvarande Fokker-plan somsköts ner under andra världskriget.

– Orsaken till numret kopieradesskulle ha varit att statenhade endast sex licenser för tillverkningav plan av den här modellen.På det här viset försökteman förbigå byråkratin.

Det störtade planet i Mälsorvar av typen Fokker C.X. Detfinländska flygvapnet användeC.X-modellen för spaningsuppdragunder andra världskriget.35 plan tillverkades i statlig regimellan åren 1938–1942. Mälsorolyckanblev en definitiv slutpunktpå Fokker C. X:s era inomdet inhemska försvaret.Vid haveriplatsen återfinnsfortfarande mindre bitar ochfragment i terrängen. Efter verkställdaskogsröjningsarbetenplockade Charles och hans fruSolveig Ahlskog alla uppfunnavrakdelar och koncentreradedem till en närliggande sten2008. Stenen med vrakdelar ochen informationsskylt om Mälsorolyckanär numera en av flerasevärdheter längs den populäravandringsleden i Mälsor.

– Fortfarande kan man hittanågon tygbit här och där på marken.Olycksplanet var ljusblåtttill färgen, berättar Charles närvi gör en avstickare till platsenen solig förmiddag i november.Huruvida Mälsorkraschen ärden första flygolyckan i Kvevlaxär däremot något oklart.

– I trakten hävdas det att ettmindre plan, kanske ett segelflygplan,skulle ha gått ner iKvevlax redan 1938 utan dödligutgång. Vi har dock inte hittatnågon officiell bekräftelse pådetta, säger Solveig Ahlskog.

Text och Foto: Joakim Snickars